28 maj, 2008

Illamående

Tyst. Evinnerligt tyst. Om det är rent fysiskt tyst eller om jag stängt ute de små ljuden från arbetskorridoren utanför vet jag inte. Dörren står på glänt och jag lyssnar, nej det är verkligen helt tyst. Kanske är det vad jag läst som fått huvudet att dra öronen åt sig då min tillvaro på en gång kändes så mycket mer minimalistisk och kylande sval. Historien om Navids tystnadsmeditation (börja med del 1) är ett knytnävsslag i solar plexus, den ger mig mentalt andnöd. Ett vidrigt och samtidigt beundransvärt sätt att bemöta sina demoner, något många andra hellre döljer mer självdestruktivt genom flaskans sista droppe.

Läser sedan om barn som skakas. Liv som förstörs innan de ens lever på riktigt. Deras enda tilltro och säkerhet i livet är doften från mor och far, känslan av deras hud mot sin egen, deras andetag, de lugna och rogivande rösterna. All den trygghet som rycks undan i ett ögonblick när den lilla kroppen oväntat och våldsamt vajar som en stormvind i luften med två krampaktiga händer runt sin sköra bröstkorg. Bara själva tankarna från det jag läst besudlar och äcklar mig inifrån och ut, som krypande maskar i mina ådror och bara letar efter hålor att tränga sig ut.

Jag vill hem och krama mina barn.

Hålla om dem länge, länge.

Viska att jag älskar dem.

Inga kommentarer: