01 juni, 2009

Nostalgi, eller when good things come to an end

Kliver upp, gnuggar sömnsand ur ögonen. Reflektionen av den nostalgi och de angenäma stunder de förutvarande dagarna tillhandahållit har bäddat en varaktigt stressad individ i lugn och ro. Limousinerna och taxibilarna kommer som ett löpande pärlband ned längs staden huvudgata i det varma, gassande solljuset och lämnar av människor i frack och vackra balklänningar. Det är vårpromotion. En bit bort möter jag upp med Z. Vi tar oss ner mot kajen nere vid älven, slår oss ned på Sjöbris soldränkta däck med kyligt vitt vin. I bakgrunden spelar Corroded följt av Jorn men vi sitter där vi sitter. Det är festival. Senare tar Whitesnake vid varpå man hittar mig och Z mitt i det gungande publikhavet. Som man säger; född rocker, always a rocker. Sjunger i raspig stämma med i alla låtar och odödliga klassiker som The Deeper The Love och Here I Go Again. Det finns många av dem och det blir många av dem. Det fascinerar mig hur en man av den högaktningsfulla åldern kan hålla dom tonerna och besitta den magiska scennärvaro han gör. Fabulöst är det absoluta superlativ jag dryftar mig med. Natten lider vidare om än det norrländska skymningsljuset aldrig virar in vare sig folk eller miljö i något avsevärt mörker. Allt är ljust. Himlavalvet tillika hjärtat. Det är med värme och glädje man uppskattar livets goda.

Söndagsmorgonen efter ganska få timmar sömn bjuder upp med pigga och glada barn, frukost och cappucino på franskrost på balkongen innan vi tar oss iväg till Tomteboparken i bilen med rutorna nere, vinden rivandes i håret och Feels Like Tonight ur stereon där grabben begär högre volym. Dotterns blonda kalufs virvlar runt åt alla håll och ackompanjeras lustfyllt av hennes obekymrade skratt. Alla springer runt likt yra höns bland klätterställningar, gungor och linbanor, kastar skorna till friheten och hoppar ner med fötterna i de kalla och porlande små bäckarna. Någon stupar på en grusgång och skrapar fram begynnande sommarknän. Några tröstande ord, en kram och ett plåster i bisarr kulör löser alla problem. Allt är som det ska vara och varit så ofta förut, men ändock så speciellt och intimt. Springet i deras ben tar efter överkomlig tid en välförtjänt paus med svetten pärlandes i pannan.

Realiteten när ett kapitel i ens liv skrivs färdigt är påtaglig och just idag, mer så än andra dagar, tar ett långt kapitel slut. Går in genom de välkända glasdörrarna, trycker in koden på låset. Det klickar upp lika enkelt som det alltid gjort. I det vinrödsmålade skåpet finns den aldrig sinande högen av träningskläder. Det första passet kommer fortgå, det är en del av min personlighet jag aldrig kan ge upp. Det vore som att göra en ressektion av min vänstra hjärtkammare. Lindar händerna och laddar. Timman passerar fort där attityden, stämbanden och svetten lackar i en eufori där man är ett tillsammans med sina deltagare. Stärkt och hög på adrenalin går jag tillbaka, byter till cykelskorna för att skriva de sista raderna i en mer än fyra år lång historia. Det har varit en passionerad resa. Så många timmar, så lyckliga och hårda stunder där man fått ge och ta del av så mycket glädje. Från den första utbildningen, från att bli uttagen, alla fortbildningar och alla fantastiska tillfällen jag givits möjligheten att inspirera och motivera. Att säga tack känns juvenilt och futilt, men jag besitter inget bättre ord än så. Att ge upp var inget lätt, men i slutändan, ett oundvikligt beslut. Med allt som komma skall med läkarstudier, forskning och Pyret måste andra saker i livet ta prioritet över annat, allt runt omkring en är dynamiskt och utan anpassning kommer pannan stöta sig blodig mot hårda tegelmurar allt för många gånger. Allt kändes exakt som vanligt större delen av hela tillställningen men när slutet närmar sig växer den där förnimmelsen av total absoluthet. De spontana applåderna och avtackningen av deltagarna var överväldigande på flera nivåer. Till ända är kapitlet och hänga av sig headsetet var en uppfattning om att vända till ett blankt blad av nya vågspel, väderstreck och tilldragelser.

Jag säger som någon en gång redan sagt;

"We dream of carving our own dragon."

Sen lyssnar jag på den här.

2 kommentarer:

PiaL sa...

Om du är en lika bra instruktör som du är på att skriva så har gymmet förlorat en mycket duktig instruktör, av vilka det tyvärr finns alltför få.

Och musiken, musiken du tipsar om. Gillar massor.

Tack för att du delar med dig av dina tankar. Tack för en bra blogg, helt enkelt.

Fredrik sa...

whynja, tack för snälla ord. Nu har jag inte slutat helt som instruktör (då kan man lika gärna begrava mig) men dock lagt en av de två disciplinerna på hyllan. Kör fortfarande pass, senast ikväll faktiskt.

Musik är oundvikligen bland det bästa i livet, definitivt det absolut bästa instrument man har tillgängligt att beskriva och uppleva känslor. Det är så universellt.