Lägger igen boken efter sista sidan. Himlen är helt klarblå med en ännu varmt strålande sol på ett sätt man inte är spolierad med på breddgraden i fråga. Bredvid mig har mjölkskummet i det urdruckna latteglaset börjat torka fast.
Den direkta stunden efter att ha läst ut en bok och man nästan tvingas att reflektera över helheten är något behagligt, oavsett om man läst en mossig svensk deckare (vad som helst av Liza Marklund) eller en briljant självbiografi (dit räknas inte Min väg, mina val av Göran Persson). Den bok jag lade igen pärmen på var istället Du är pappa av Dick Sundevall.
Innan jag själv skulle bli pappa för första gången för nu lite drygt sex år sedan var hans första bok Du ska bli pappa något av en bibel. Den gav mig en inblick i en värld jag stod inför med en känsla av villrådighet och rädsla; så till den grad att jag inte omfamnade det nya på en gång när det väl kom utan landade i det med tiden.
Ett plan flyger förbi högt ovanför. Ljudlöst.
Boken påminner mig om så mycket. Misstag jag gjort, fel jag säkert kommer göra under alla år framöver men också hur mycket jag tillika har gjort någotsånär rätt. Jag ser än mer hur allt går igen och runt från då man själv var barn och tyckte sina föräldrar var fossilerade puckon. Än tycker mina barn att jag är ganska ok, det räcker med att spela bandy på gatan utanför och att ligga i gräset och läsa en bok för dem som just idag efter att jag hämtat dem på dagis. Den tiden försvinner fortare än man tror, så varför jaga morgondagen när tiden just nu är bland den bästa man har? Bredvid mig, rakt över från latteglaset, sitter den inte så längre lilla grabben vid bordet och spelar ett brädspel om bokstäver och ord. Han hamnar på en ruta där det står KATT och rynkorna i pannan visar på febril tankeverksamhet. Jag flikar in med "kommer du på vad det står?" och får ett något nekande svar tillbaka. "Det står det där" säger jag och pekar på hårbollen innanför balkongtröskeln. "Pontus?" säger han och ser än mer fundersam ut. "Nej....vad han är för något". Då tänds ljuset varpå han utbrister "katt!" och fortsätter slå med tärningen och plocka brickor.
Några barn springer förbi på gatan mellan radhusen. Ljudligt.
Gräver runt lite i frysen och hittar negerbollarna sen några dagar tillbaka. Plockar ut två stycken och sätter mig åter på balkongen där tankarna vandrar fritt fram och tillbaka utan några fasta hållpunkter. Grabben lyssnar på ljudbok, dottern har somnat och jag måste förmå mig själv våttorka golven. Jag drar mig från boken till minnes den något udda mening som satte sig allra hårdast i huvudet och återfinns i kapitlet Tonårsdjävlarna på sidan 202...
Jag har svårt för hänsynslöshet i kombination med egotrippad tanklöshet.
Att vara förälder, att vara pappa, det är livets absolut största och värdefulla mysterium. Men att inte ha torkat golven när man lovat frugan innan hon kommer hem, det är ett mysterium som gärna får fortsätta vara ett sådant.
Den direkta stunden efter att ha läst ut en bok och man nästan tvingas att reflektera över helheten är något behagligt, oavsett om man läst en mossig svensk deckare (vad som helst av Liza Marklund) eller en briljant självbiografi (dit räknas inte Min väg, mina val av Göran Persson). Den bok jag lade igen pärmen på var istället Du är pappa av Dick Sundevall.
Innan jag själv skulle bli pappa för första gången för nu lite drygt sex år sedan var hans första bok Du ska bli pappa något av en bibel. Den gav mig en inblick i en värld jag stod inför med en känsla av villrådighet och rädsla; så till den grad att jag inte omfamnade det nya på en gång när det väl kom utan landade i det med tiden.
Ett plan flyger förbi högt ovanför. Ljudlöst.
Boken påminner mig om så mycket. Misstag jag gjort, fel jag säkert kommer göra under alla år framöver men också hur mycket jag tillika har gjort någotsånär rätt. Jag ser än mer hur allt går igen och runt från då man själv var barn och tyckte sina föräldrar var fossilerade puckon. Än tycker mina barn att jag är ganska ok, det räcker med att spela bandy på gatan utanför och att ligga i gräset och läsa en bok för dem som just idag efter att jag hämtat dem på dagis. Den tiden försvinner fortare än man tror, så varför jaga morgondagen när tiden just nu är bland den bästa man har? Bredvid mig, rakt över från latteglaset, sitter den inte så längre lilla grabben vid bordet och spelar ett brädspel om bokstäver och ord. Han hamnar på en ruta där det står KATT och rynkorna i pannan visar på febril tankeverksamhet. Jag flikar in med "kommer du på vad det står?" och får ett något nekande svar tillbaka. "Det står det där" säger jag och pekar på hårbollen innanför balkongtröskeln. "Pontus?" säger han och ser än mer fundersam ut. "Nej....vad han är för något". Då tänds ljuset varpå han utbrister "katt!" och fortsätter slå med tärningen och plocka brickor.
Några barn springer förbi på gatan mellan radhusen. Ljudligt.
Gräver runt lite i frysen och hittar negerbollarna sen några dagar tillbaka. Plockar ut två stycken och sätter mig åter på balkongen där tankarna vandrar fritt fram och tillbaka utan några fasta hållpunkter. Grabben lyssnar på ljudbok, dottern har somnat och jag måste förmå mig själv våttorka golven. Jag drar mig från boken till minnes den något udda mening som satte sig allra hårdast i huvudet och återfinns i kapitlet Tonårsdjävlarna på sidan 202...
Jag har svårt för hänsynslöshet i kombination med egotrippad tanklöshet.
Att vara förälder, att vara pappa, det är livets absolut största och värdefulla mysterium. Men att inte ha torkat golven när man lovat frugan innan hon kommer hem, det är ett mysterium som gärna får fortsätta vara ett sådant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar