Dagarna smälter in i varandra, bildar en grå massa där graden av urskiljan hela tiden gror tunnare med tiden. Precis som de ändlösa volymer av mjölkigt kaffe i pappmuggar dansar Svansjön med sina gelikar av plastmuggar till bredden med kallt vatten när de längs samma esofageala banor bjuder upp till rumba i ventrikeln. Hela tiden bäddas allting in av sylvasst bitande kyla utan human karaktär mellan höga snövallar, ett Winter Wonderland som Dylan nynnade ett avlägset årtionde sedan. Bokskeppens kantiga utformning rymmer hyllmetrar av litteratur; från Aristoteles där bildningens rötter är bittra men frukten välsmakande till Nietzsches resonemang om människan är ett av guds misstag eller gud ett misstag av människorna. Mitt emellan allt detta sitter en medicinkandidat med den åter klassiska tentaångesten som tidigare varit väl undanstoppat i en kista inhysande sin Boggart av underkänd tenta. Det rabblas diagnoser, samband, kontraindikationer, ja indikationer, termer av fikon och frukter i en evig kaskad av oförstående på grunder att se det enkla i det svåra.
Vilket inte är så enkelt.
Allt det gråa bryts i korta men intensiva delar av och bildar ett krackelerande mycel där man tillåts se någonting annat och hjärnan, om än för bara ett sporadiskt ögonblick, andas ut och står på tomgång med glasaktig blick som sekundär konsekvens. En välsmakande svampsoppa bakom en glasruta sittandes vid en hög disk. Utanför skymtar folk förbi i raskt respektive långsamt mak. De enstaka ansiktena bränner av en bekant tanke i hjärnbarken, men dess stadie av pausfågel gör att bekantskapen redan försvunnit i vimlets myriader av människor när relationen gör sig till minnes. Idag hälsade en person på mig. Jag förde en dialog med denne, någonting om kaffe och hej, eftersom vi uppenbarligen kände varandra på någon nivå. Först efteråt insåg jag vi gick tre år i skola tillsammans. Nu hade han skägg. Det var svårt. Dessutom passade han inte i det. Måste jag nu reflektera över mitt eget tunna skägg? Jobbigt. Tror jag behåller det.
Tillbaka i det gråa. All information börjar ta sig fysiska former och klia på huden. Puster? Erysipelas? Spiders? Skaraber hör mitt ord. När tröttheten är så uttalad att ord och formler tar sig kännbara uttryck bör boken stängas och ögon slutas. Ett glas vin med mat från Fisk, en behaglig stund i varm bastu, en kopp kaffe med dopp hos Chokladmoster, andas i håret på sin son, kramas med E, sömn.
Och i morgon samma cirkus. En gång till. En dag till. Sen tar vi nytt år.
Vilket inte är så enkelt.
Allt det gråa bryts i korta men intensiva delar av och bildar ett krackelerande mycel där man tillåts se någonting annat och hjärnan, om än för bara ett sporadiskt ögonblick, andas ut och står på tomgång med glasaktig blick som sekundär konsekvens. En välsmakande svampsoppa bakom en glasruta sittandes vid en hög disk. Utanför skymtar folk förbi i raskt respektive långsamt mak. De enstaka ansiktena bränner av en bekant tanke i hjärnbarken, men dess stadie av pausfågel gör att bekantskapen redan försvunnit i vimlets myriader av människor när relationen gör sig till minnes. Idag hälsade en person på mig. Jag förde en dialog med denne, någonting om kaffe och hej, eftersom vi uppenbarligen kände varandra på någon nivå. Först efteråt insåg jag vi gick tre år i skola tillsammans. Nu hade han skägg. Det var svårt. Dessutom passade han inte i det. Måste jag nu reflektera över mitt eget tunna skägg? Jobbigt. Tror jag behåller det.
Tillbaka i det gråa. All information börjar ta sig fysiska former och klia på huden. Puster? Erysipelas? Spiders? Skaraber hör mitt ord. När tröttheten är så uttalad att ord och formler tar sig kännbara uttryck bör boken stängas och ögon slutas. Ett glas vin med mat från Fisk, en behaglig stund i varm bastu, en kopp kaffe med dopp hos Chokladmoster, andas i håret på sin son, kramas med E, sömn.
Och i morgon samma cirkus. En gång till. En dag till. Sen tar vi nytt år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar