15 december, 2009

Kontinuum

Vardagen är ett fantastiskt subjektiv. Till vilken grad av eskapism man än tidigare flytt det rutinmässiga, det bekanta, det kännbara, är det lika familjärt som det alltid varit när man än en gång hamnar rakt ner i dess smältdegel som om ingenting har hänt, än mindre passerat. Operationen, sårdränen, sömnlösheten, oron, trösten, allt är på ett ögonblick endast en del av den verbala historia man delar med sig av till omgivningen, och ändå förstår ingen till fullo det man upplevt. En upplevelse blir bara halv i ett statiskt återberättande om än det åtföljs av eggande rytm, passion, med emfas illustrativa handrörelser.
Än en gång är det där man står, startrutan efter varvet runt. Likt Einstein förklarar relativitetsteorin i saklig form är man tillbaka i sin utgångspunkt men näsan pekar åt ett annat håll. Man har rört sig för blicken är mot väst istället för norr, men vad säger att man egentligen har rört sig? Är det en illusion? Är det bara en själv som känner rörelsen ingen annan ser? För likt vartdagens smältdegel sitter man där åter. En pipett i handen, provrören i provrörsstället, provlösningar i provrören – allt man behöver för att sätta igång den lilla maskinen man har i sitt perifera blickfång. Man går ut genom avdelningens dörr, trycker dit hissen, åker ner, går till centralhallen och köper en latté på Kahl’s som man alltid gjort sen butiken öppnade sina dörrar. Man utbyter bekanta och trevliga trivialtoner med baristan bakom espressomaskinen. Med den varma pappersmuggen i handen drar man på sig sina bekanta landstingskläder och det finns en familjär trygghet i rutinen, en trivsamhet svår att klä i rättvisa ord. Rutinen tar ett avbrott när en ny lektion står på tapeten, någonting fortfarande lätt främmande i form av nålsättningsövningar. Bästa J (eller Nexium som vi också kallar denna eminenta vän av rang) sticker mig trenne gånger innan det finns en fungerande infart till mina vener. Lyckades inte bättre själv och behövde även tre försök till antalet. Att dock lyckas är en vinst i sig om att man inte fullständigt behöver ligga i gatstenen och hulka över sin totala oförmåga. I någon liga med ssk:or blir man aldrig som doktor, nota bene, där har man aldrig något att komma med. Men känslan bryter ändå av rutinen skarpt på mitten och ger således dagen en mening och värde att komma ihåg.
Med vardagsrutinen redan bruten finns det inga regler för fortsättningen. Vad man än gör tillhör det inte längre normaliteten hur vardagligt det än är, för dagen klev tidigare utanför ramen av ens förväntningar. Därför sätter man sig, likt många gånger förr, med böcker under näsan och i hjärnbarken trycker in behandlingar, sjukdomstillstånd, mediciner; de små accessoarer i livet som en helt annan dag utanför ramen av vardagen kan rädda en annan människas liv, i ett större perspektiv än de nuvarande centimetrarna medelst näsan och de tryckta versalerna.
Hemmavid lagar man mat likt alltid förr med tankarna fast i det fantastiska. Fräser löken, tillsätter arborioriset, häller på lite vin, låter allt kräma ihop sig med grönsaksbuljongen, avslutar med den grovrivna parmesanen och fin machesallad. Ovanpå den blanka och väldoftande risotton lägger man en ugnsstekt kycklingfilé marinerad med röd chili och salvia. Där man nu tar tugga på tugga och molarerna mosar härligheten till en sväljbar massa svävar tankarna vidare till vad man ska bidra med till nästa veckas julbord. Det får bli en terrin av potatis och rotselleri samt revbensspjäll med citron och örter. Nymodighet är dagens, och julens, ledord. Tillika är The Letting Go med Melissa Etheridge, åtminstone dagens, alster att beundra.

Det är ju trots allt en dag utöver andra dagar. Som sig bör hos oss alla vareviga dag.

Inga kommentarer: