Då jag månader senare och alltjämt faller under samma omintetgjorda ramar som anno dazumal, åtminstone med snälla och grunda mått mätt, är sommarreflektionen ofrånkomlig. Ärendet förblir emellertid om det händer så jäbla mycket under ett halvår. Tänkbart gör det det trots allt, även om man inte begrundar så förtörnat över det hela. Reflektion är ett ålderstecken, ett paradigm av paralleller mellan nutidens vardag och personligt upplevd historik, så mycket kan vi nog enas om trots rimliga divergenser i form av nojor och tankesystem. För alla blir vi äldre, så även du, om än linjerna i spegelbilden fortfarande är så mikroskopiska att villfarelsen om slät hy fortfarande har en gedigen tro. Det dova tickandet i bakgrunden, om det så må vara köksklockan på väggen eller hjärtslagen i bröstkorgen, tickar denne med ett ändligt crescendo. Nej inte tiden självt, men din tid. Vår tid.
Tiden.
Min tid.
Tidevarvet klämtar trettio och ögonblickligen befinner man sig på en sida om en numerisk förekomst som förut varit en obehörigt. Det går inte att hasta sig dit, ej heller hämma dess annalkande. Men vad är annorlunda? Ens någonting? Ingenting jag i varje fall inte skulle inrangera som något utanför normalitetens ramar utan snarare tillskriva det ansamlade kunnandet. ”Livet är som en dans på rosor” är en allegori för skön bildkonst som inte har med den praktiska tillvaron att göra, för hur mycket glädje skulle man attribuera livet om man aldrig upplevde motgångar och olägenheter? Mitt liv är hyggligt likt de allra flesta andras, en kakofoni av livsberikande upplevelser; barn som ger avgrundsdjup kärlek och dränerar tålamodet ur en på samma gång, en yrkesmässig tillvaro som stimulerar och frustrerar, intressen som driver på och berikar. Nej livet är sig likt och främmande, då bakom varje hörn och kurva väntar både välbekanta historier och nymodigheter, allt på samma gång. Men livet är vad man gör det till, insatsen förblir obevekligen relaterad till vinsten, den ekvationen går inte lura sig ur. Därutöver borde förtretligheter vara välbetalda, roligheter kan man göra till skänks.
Tiden.
Min tid.
Tidevarvet klämtar trettio och ögonblickligen befinner man sig på en sida om en numerisk förekomst som förut varit en obehörigt. Det går inte att hasta sig dit, ej heller hämma dess annalkande. Men vad är annorlunda? Ens någonting? Ingenting jag i varje fall inte skulle inrangera som något utanför normalitetens ramar utan snarare tillskriva det ansamlade kunnandet. ”Livet är som en dans på rosor” är en allegori för skön bildkonst som inte har med den praktiska tillvaron att göra, för hur mycket glädje skulle man attribuera livet om man aldrig upplevde motgångar och olägenheter? Mitt liv är hyggligt likt de allra flesta andras, en kakofoni av livsberikande upplevelser; barn som ger avgrundsdjup kärlek och dränerar tålamodet ur en på samma gång, en yrkesmässig tillvaro som stimulerar och frustrerar, intressen som driver på och berikar. Nej livet är sig likt och främmande, då bakom varje hörn och kurva väntar både välbekanta historier och nymodigheter, allt på samma gång. Men livet är vad man gör det till, insatsen förblir obevekligen relaterad till vinsten, den ekvationen går inte lura sig ur. Därutöver borde förtretligheter vara välbetalda, roligheter kan man göra till skänks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar