1987 - The Final Countdown
1992 - I Believe
Beroende på hur man väljer att se detta finns det två distinkt olika årtal som gör sig värda att nämna; 1987 och 1992. 1987 började jag första klass. Ni får gott föreställa er en mycket försiktig liten kille, med stubbfrisyr och jeansjacka. I den här klassen gick även en tjej, låt oss kalla henne K. Hon visste knappt att jag existerade, hon pratade i princip aldrig med mig. Redan då tillhörde hon det mer populära umgänget på skolan och jag var lika tafatt som en elefant i ett glashus. Osäker, rädd, försiktig, feg. Dessutom var hon sådär sockersöt som kunde få en liten parvel med bultande hjärta att bli helt varm under jeansjackan. Jag kommer egentligen inte ihåg hur allting började, men hon lade så småningom märke till mig och vid ett lyckosamt tillfälle smög vi in i det rätt trånga utrymmet mellan den gröna containern och matsalens lastkaj i gråspräcklig betong. Hon strök mig på stubben och sa ”vad mysig den är” och pussade mig rakt på munnen. Tankarna snurrade, livet vändes upp och ner och jag blev som vax en het sommardag, oförmögen att knappt få fram det endaste av ord. Jag pussade bara tillbaka eftersom det var det enda smarta jag kunde komma på. I efterhand får nog min reaktion ses som anmärkningsvärd, men i ärlighetens namn var det nog bara en kombination av tur och mental härdsmälta. Detta skulle visa sig äga rum endast en gång, men tyvärr ledde det till att stubben levde kvar alldeles för länge i förhoppningen om ett nytt möte på tu man hand bakom den gröna containern. Varje gång jag var nyklippt pirrade det i kroppen på mig och jag måste ha sett ut som ett längtansfullt rådjursföl i helljus på trafikerad motorväg. Men förgäves var min väntan, varje gång sköts jag död ner av de blickar jag aldrig fick uppleva igen. Om ett barn kunde känna ett samtida sting av längtan och bitterhet, ja då var jag dess reinkarnation varje gång håret stod på stolt ända. Jag var olyckligt kär.
Spola fram tiden några år till ett förändringens 90-tal, närmare bestämt 1992 och min ena storebrors lägenhet. Han hade köpt en ny skiva (det här var när CD-skivorna precis börjat göra sitt intåg i världen) och satte den i händerna på mig. Bandet hette Bon Jovi och skivan Keep The Faith. Min bror sa bara "jag tror du kommer gilla den". Han stoppade in den i stereon och min kropp rycktes ofrånkomligen med i det ökande crescendot med plattans första spår I Believe. Jag var fast. Svalde betet med krok, lina och sänke. Jag simmar ännu, arton år senare, fortfarande omkring med den mentala kroken glatt hängande i mungipan. Det var kärlek; lycklig, villkorslös, livslång kärlek.
1992 - I Believe
Beroende på hur man väljer att se detta finns det två distinkt olika årtal som gör sig värda att nämna; 1987 och 1992. 1987 började jag första klass. Ni får gott föreställa er en mycket försiktig liten kille, med stubbfrisyr och jeansjacka. I den här klassen gick även en tjej, låt oss kalla henne K. Hon visste knappt att jag existerade, hon pratade i princip aldrig med mig. Redan då tillhörde hon det mer populära umgänget på skolan och jag var lika tafatt som en elefant i ett glashus. Osäker, rädd, försiktig, feg. Dessutom var hon sådär sockersöt som kunde få en liten parvel med bultande hjärta att bli helt varm under jeansjackan. Jag kommer egentligen inte ihåg hur allting började, men hon lade så småningom märke till mig och vid ett lyckosamt tillfälle smög vi in i det rätt trånga utrymmet mellan den gröna containern och matsalens lastkaj i gråspräcklig betong. Hon strök mig på stubben och sa ”vad mysig den är” och pussade mig rakt på munnen. Tankarna snurrade, livet vändes upp och ner och jag blev som vax en het sommardag, oförmögen att knappt få fram det endaste av ord. Jag pussade bara tillbaka eftersom det var det enda smarta jag kunde komma på. I efterhand får nog min reaktion ses som anmärkningsvärd, men i ärlighetens namn var det nog bara en kombination av tur och mental härdsmälta. Detta skulle visa sig äga rum endast en gång, men tyvärr ledde det till att stubben levde kvar alldeles för länge i förhoppningen om ett nytt möte på tu man hand bakom den gröna containern. Varje gång jag var nyklippt pirrade det i kroppen på mig och jag måste ha sett ut som ett längtansfullt rådjursföl i helljus på trafikerad motorväg. Men förgäves var min väntan, varje gång sköts jag död ner av de blickar jag aldrig fick uppleva igen. Om ett barn kunde känna ett samtida sting av längtan och bitterhet, ja då var jag dess reinkarnation varje gång håret stod på stolt ända. Jag var olyckligt kär.
Spola fram tiden några år till ett förändringens 90-tal, närmare bestämt 1992 och min ena storebrors lägenhet. Han hade köpt en ny skiva (det här var när CD-skivorna precis börjat göra sitt intåg i världen) och satte den i händerna på mig. Bandet hette Bon Jovi och skivan Keep The Faith. Min bror sa bara "jag tror du kommer gilla den". Han stoppade in den i stereon och min kropp rycktes ofrånkomligen med i det ökande crescendot med plattans första spår I Believe. Jag var fast. Svalde betet med krok, lina och sänke. Jag simmar ännu, arton år senare, fortfarande omkring med den mentala kroken glatt hängande i mungipan. Det var kärlek; lycklig, villkorslös, livslång kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar