01 november, 2010

Ankdamm

När var jag senast på labbet heltid under en längre period? Bisarrt nog över ett år sedan. Men det är sig likt. Korridoren bär ännu prägel av genuin universitetsanda á begynnande 60-tal. Mitt skrivrum är närapå sig likt. Lite för städat, lite för lite papper fördelat över de nu träblanka skrivbordsytorna i ett sorts kontrollerat kaos. Endast jag här nu. Skrivrumsgrannen har slutat då forskningsskutans mistlur kallade mot nya horisonter. Städat och tomt sånär som på lite kartonger, sladdar och en manual om SigmaPlot. iFånen piper till och upplyser mig om stundande besök på infektionsmottagningen. Går dit, får en nål i armen med tillhörande Engerix-B inskjutet. Första av tre. Long overdue för att summera. Plockar upp god kaffe på vägen och här sitter jag nu, med det klassiska attributet bredvid, redo att starta upp och om. På nytt, likt tidigare. Nästan som tidigare. Inga föreläsningar att springa till, inget stresslabbande under korta raster, inte fördela tiden mellan klinikens patienter och pipetter med provrör. Det är jag och labbet, bara vi, under flera månader. Det måste faktiskt uppskattas, att kunna lägga fokus på bara en yrkeskategori i taget. Studierna blir verklighet nästa år, nästa höst, och då i lite annorlunda tappning än tidigare. Men varför springa händelser i förväg? Här är livet nu, på labbet, med familjen hemma, där en ny balans måste upptäckas. Senaste tiden har varit ganska tung för mig, på flera sätt, och har en upprinnelse i flera faktorer, men jag hyser över allt annat en tro på att det löser sig med tiden. Ihärdighet bör aldrig förringas.

Ett telefonsamtal.

Sen rullar vi.

2 kommentarer:

Sara sa...

Rulla på!

Fredrik sa...

Sara, like a rolling stone..!