19 november, 2010

När en liten handling gör ett stort intryck

Kylan biter i kinderna i det kristallklara vädret. Solen värmer endast märkbart i busskurens väntande tider. I lurarna spelar den så magiskt själasvarta men ytterst hoppfulla Alibi. Jag ska hem. Tidigt. Så pass tidigt att norrlandsmörkret ännu inte hunnit sänka sig över sjukhusets siluetter. Rakt över kommer buss efter buss i fel körriktning ned mot staden. En ung man kliver av bussen på andra sidan (med alla mina fördomar skulle jag anta han läser datavetenskap). Han ser sig om, går över vägen och direkt fram till en tjej som ser väldigt frusen ut och väntar på samma buss som mig. Han frågar om hon vill ha en bussbiljett, han har en pappersbiljett i handen som uppenbarligen räcker ett tag till. Hon tackar förvånande och vänligt på samma gång. Mannen vänder sig fort om, går iväg mot en av universitetets byggnader. Hela tiden följer tjejen honom med blicken bort mot husen. Hon ler mjukt, hela tiden. Han vänder sig aldrig om. Sen kommer bussen i för oss rätt körriktning. Kliver ombord. Biljettmaskinen är trasig, alla åker gratis. Hon brister ut i ett hjärtfyllt skratt och fortsätter le.

2 kommentarer:

julia sa...

En vän och jag springer mot busshållplatsen, det är dåligt väder och vi ska hinna med en viktig buss. Vi är faktiskt smått förbryllade för bussen är några minuter tidig men vi kämpar på språng för språng ändå. (Det visar sig senare vara den tidigare bussen som är ordentligt försenad och vår buss hade inte kommit än) Med bara några meter kvar till bussdörren smäller den igen och obarmhärtigt rullar bussen iväg. Vi tittar lite bekymrat på varandra... och plötsligt kommer det en ung kvinna joggande mot oss från parkeringen bredvid och undrar om det var nåt viktigt, om vi behöver skjuts någonstans. Detta händer alltså i periferin av en storstad, nästa buss kommer om 20 minuter. Och folk missar liksom bussar många gånger varje dag. Så vilken fin och oväntad undring detta var.
Jag säger mer, mer, mer!

Fredrik sa...

Linda, jo det var rätt fint.

Julia, jag säger då det. Mera civilkurage och omtanke åt sina medmänniskor och mindre PK. Fin historia.