14 februari, 2011

A.H.D.

Jag har aldrig förstått mig på kommersialismen som åtföljer en dag som denna, fluffiga teddybjörnar och hjärtkuddar med text som nästan ger en bita-i-skämsfilten-känslor, men vad jag säkerligen förstår mig på är hur viktigt det är att alltid visa uppskattning för de man har sig nära intill. Under den första tiden jag och E tog de där stapplande stegen på vägen vad som nu har blivit till en stabil motorväg var jag duktig på att visa min uppskattning och hur viktig hon var för mig på många sätt. Och ju längre tiden gick desto viktigare blev hon, ty tvåsamheten växte sig större och starkare, och med den alla de andra saker som spirar ut i kvistar; barn, studier, jobb, åtaganden. Med åtaganden är det alldeles för lätt att ta mycket av det man arbetat fram för givet och förlora fokus på vad som drev en dit i första taget. I mitt fall är och förblir det detta ovillkorliga förtroende från mitt livs största stöttepelare.


Så jag skrev en text igen. Ur hjärtat.


"Du förtäljer vardagsromantiken inte längre är vad den en gång varit
Där texterna och blommorna nu oftast är historien tillskrivet
Åtaganden äter tid och lättfattligheten tar ut sin rätt
Vilket gör det mest fundamentala på inga villkor alltigenom lätt

Men oavsett vad, när, hur eller om
Finns det något i livet som
Betyder mer än blommor, presenter eller dans
Det är du, och hur bra vi tillsammans roddar denna vals

Du är, och förblir, den mest betydande delen av mig
Och allt jag åstadkommit hade aldrig gått utan dig"



Och vad visar det sig jag får av E om inte biljetter till Mordet i Midsommar. Mat, vin och teater i perfekt kombination. Hon känner mig alltför väl. Lucky me.