02 april, 2011

Barnafäder

Sitter på ett golv omgiven av kaosberget leksaker och njuter av sceneriet. Ovanför huvudet en sänghimmel. Bredvid en liten grabb med några sorts rytmiska danssteg i kroppen samtidigt som ett hopprep med handtag i gröna Kermits slås emot varandra och skapar rytmen till dansen. Intresset för hopprepet byts ut mot en rosa plasttelefon i samma sekund som min skrivna mening tagit form. Han tittar på mig med nyfikna ögon, utbrister "hej" och skrattar ljudligt när jag hissar upp honom i luften och kittlar honom på magen, så obekymrat glad och raskt iväg mot nya äventyr. Mitt i all lek stannar han upp, springer rakt emot mig och vill kramas i min famn, för att sedan se vad Buzz Lightyear-figuren säger när han öppnar visiret. Pappan är den trygga hamnen, rummets alla hemligheter ett stormande hav av äventyr.
Jag försöker varje stund och dag med vår lilla kille leva i stunden, i nuet; inte i livet med remisser, hans svårigheter och hinder, ovissheten om framtiden. Jag har en solstråle som målar fäderkapitel i färger jag annars aldrig sett; melankoliska, vackra, rika. Att i text pränta ned att mitt hjärta brister i tusenfaldiga bitar av lycka där jag ser honom segla ovanpå de högsta vågor med största leendet och smilgropar som Marianergraven klappandes händer är mig så överdådigt det nästan bara blir Ranelidelände av alltihop.

Puss min prins. Pappa älskar dig.

2 kommentarer:

Jessica sa...

Vackert, så vackert. Skrivet och tänkt. Han har det bra, din prins!

Fredrik sa...

Jessica & Linda, tacki tack.