En flykt till verkligheten

Likt det visuella i The Fountain sätter de målande ljudspåren av Clint Mansell färg på den svartvita rastlöshet jag upplever. En krypande känsla över huden i ett stilla klart vakuum där andetagen är flämtande tunna. Som om all luft plötsligt avlägsnats runt en och kvar finns bara ett audiovisuellt ingenting. En upplevelse av att gräset är långt grönare på andra sidan, en nära fysiskt handgriplig längtan efter något mer än resonansen mellan hemmet och jobbet, sinuskurvan mellan vardagspysslet och min laborativa vardag. Jag vill se förändring - utveckling. Rastlösheten är likt reinkarnerad stagnation. Parallellt är mina tankar åtföljda av smolk och bestrider min logik, ett schackspel mellan två hjärnhalvor där ingen vill gå i remi. Min rastlöshet är inte logisk, ej praktisk, men emotionell. Min tillvaro torde inte bjuda upp otålighetens vals till dans ty dess natur är rik, grann och värdefull med alla sina delar som utgör min grundval. Ändå ser jag tidvis hellre morgondagens ännu främmande händelser framför ögonen än de situationer just nu omkring mig. I sanning är jag rastlös. Huden skälver efter livsrikedomar hur små eller stora de än må vara; publikationer? Se sina alster i skrift? Göra färdigt min utbildning? Se andra kulturer? Människor? Resa? Morgonjogga i Central Park? Sitta på ett italienskt café med en Tartufo i munnen? Jag trampar i stagnationens träskmarker utan att någon ser min stilla förtvivlan av behovet att förändra. Jag har en längtan efter... mig själv? Att skylla mitt state of mind på kombinationen Aronofsky och Mansell är en billig utväg, detta får skrivas upp som en något dyrare historia än så. Ännu utan värdigt slut.