31 maj, 2011

31/5 2001

Just idag, för exakt tio år sedan, stod jag och E tillsammans med tusentals andra utanför grindarna till Stockholms Stadion i gassande solsken. Inne på stadions bortre ända stod en magnifik scen slående lik toppen av Empire State Building. Som så många gånger tidigare jag väntat på insläppet och att se mina främsta musikaliska förebilder tar aldrig udden av upplevelsen hur många gånger den än upprepas. Sångerna och musiken har kommit att för mig få sina egna liv, och varje gång jag hör någon av dem berättar de en lite annorlunda historia. Vissa historier är enkla och glada, andra mer djupa och känslofyllda. Kanske hade jag betraktat upplevelsen annorlunda om jag då hade vetat det skulle dröja lite mer än drygt tio år, nästan tre universitetsutbildningar (1 down, 2 to go), tre barn och allt däremellan innan det skulle bege sig igen, vem vet? Oavsett vad så har tiden förflutit med allt lyckosamt den bringat med sig, allt som kommit, gått och bestått. Snart är det dags att än en gång låta upplevelsen fylla varje neuron, muskel och fiber till bristningsgränsen av eufori. Ett skoningslöst skälvande när musikvärldens svar på den målade konstens Mona Lisa av da Vinci och Michelangelos takmålning i Sixtinska Kapellet ekar ut över 80.000-faldiga publikhavet.



Om tolv dagar. 12 I say. All rise for the national anthem.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Älskar Bon Jovi... fast jag känner mig stereotyp när den enda låten jag kommer ihåg namnet på är "it's my life". Yes, något mer jag kan slösa bort tentaplugg på. Bon Jovi research...

Fredrik sa...

DrN, att jag är ett stort fan har nog unte undgått någon. Att jag sedan kan varenda låt, varenda text, varenda demo osv är ju vad det är. Men sen är de ju riktigt jäbla bra också.
Jag säger som en professor i farmakologi en gång gjorde när han åsyftade att lära sig farmakodynamik och kinetik; "streta inte emot, låt det flöda in".