Jag kan inte undgå imponeras av deras patos movere med vädjande åt logos. Att med emotionella affekter vädja till förnuft och fakta. De skriver rörande, argumenten hårt anknutna i verklighetens ibland rätt bistra vardag.
Så vad skriver jag om?
Det har publicerats en artikel, "Omöjlig vårdekvation sliter ut", av en grupp sjuksköterskor vid en av avdelningarna här på sjukhuset tillika där jag själv huserar. En artikel som enligt devisen tagit hus i helvete och sprids lika fort som PCR-cykler exponentiellt replikerar sig själva vid anpassad temperatur. De beskriver verkligheten om hur patienter som borde ligga inne 3-5 dagar istället blir inneliggande mycket längre än så, att möjligheten till kommunalt boende hela tiden minskar kontra det ökade patientbehovet och äter sjukhusresurser i form av oundviklig långvård. De skriver om massflykt från vården till andra instanser på grund av minimala resurser, dåligt gehör och hästmängder i arbetsuppgifter som bara staplas på hög och växer, till stor del på ökad dokumentation. Detta märks även inom läkarkåren där det administrativa har en växande oro att knapra mer och mer tid från det viktiga mötet med patienten där läkargärningen gör sig allra bäst. De belyser en arbetssituation som i faktumet är krisartad med hårt utarbetad personal och som inte ens i ett mellankort perspektiv kommer vara gängse hållbart. Hur gör ledningen när ingen längre vill gå till sina jobb? Är det vad som krävs? Men det som kanske talar allra tydligast är av dem detta författade påstående:
"Om sjukvården inte har hängivna sjuksköterskor och undersköterskor har den inte själva basen i verksamheten. Spindlarna i nätet. De som ser till att doktorernas ordinationer blir verkställda. Med allt vad det innebär av telefonerande, delegerande, transporterande och dividerande."
Det påståendet skriver jag under på hundra gånger om. De gånger jag imponerats över deras otroliga arbete är otaliga gånger, för många för att räknas och för många för att minnas. Vi som läkare och kandidater ordinerar undersökningar, prover, hemgångar, läkemedel och gudars vet vad mer - men det är dom som utför det! Utan deras otaliga kuggar i vårdhjulet skulle hela maskineriet brytas sönder och kvar finnas intet.
Artikeln fortsätter orera kring detta ur flera aspekter, från anhöriga- och chefsperspektiv, och den frustrerande affekten är påtaglig genom att bara läsa orden. Det är som riktigt välskriven skönlitteratur, men eftersom det handlar om den direkta verkligheten i varje stad och samhälle blir klumpen i maggropen lite väl tung att smaka på. Dock tror jag det finns en påtaglig risk för okontrollerad snöbollseffekt, att passionen löper amok, att affekten vinner över förnuftet och omvandlar konstruktivt kritisk välvilja till sandlådekastning. Det finns en vits i att, när någonting sådant här fundamentalt påtagligt och viktigt gör sin röst hörd, luta sig tillbaka och ta en passiv ställning för att utvärdera effekten. Inga förändringar kommer över en dag eller över en vecka, och när nu frågan har lyfts och sett dagens ljus går den inte att begrava. Den lever, frodas, men måste få planteras i bördig jord för att kunna växa sig stark. Holka inte ur all dess näring utan skynda långsamt.
Så vad skriver jag om?
Det har publicerats en artikel, "Omöjlig vårdekvation sliter ut", av en grupp sjuksköterskor vid en av avdelningarna här på sjukhuset tillika där jag själv huserar. En artikel som enligt devisen tagit hus i helvete och sprids lika fort som PCR-cykler exponentiellt replikerar sig själva vid anpassad temperatur. De beskriver verkligheten om hur patienter som borde ligga inne 3-5 dagar istället blir inneliggande mycket längre än så, att möjligheten till kommunalt boende hela tiden minskar kontra det ökade patientbehovet och äter sjukhusresurser i form av oundviklig långvård. De skriver om massflykt från vården till andra instanser på grund av minimala resurser, dåligt gehör och hästmängder i arbetsuppgifter som bara staplas på hög och växer, till stor del på ökad dokumentation. Detta märks även inom läkarkåren där det administrativa har en växande oro att knapra mer och mer tid från det viktiga mötet med patienten där läkargärningen gör sig allra bäst. De belyser en arbetssituation som i faktumet är krisartad med hårt utarbetad personal och som inte ens i ett mellankort perspektiv kommer vara gängse hållbart. Hur gör ledningen när ingen längre vill gå till sina jobb? Är det vad som krävs? Men det som kanske talar allra tydligast är av dem detta författade påstående:
"Om sjukvården inte har hängivna sjuksköterskor och undersköterskor har den inte själva basen i verksamheten. Spindlarna i nätet. De som ser till att doktorernas ordinationer blir verkställda. Med allt vad det innebär av telefonerande, delegerande, transporterande och dividerande."
Det påståendet skriver jag under på hundra gånger om. De gånger jag imponerats över deras otroliga arbete är otaliga gånger, för många för att räknas och för många för att minnas. Vi som läkare och kandidater ordinerar undersökningar, prover, hemgångar, läkemedel och gudars vet vad mer - men det är dom som utför det! Utan deras otaliga kuggar i vårdhjulet skulle hela maskineriet brytas sönder och kvar finnas intet.
Artikeln fortsätter orera kring detta ur flera aspekter, från anhöriga- och chefsperspektiv, och den frustrerande affekten är påtaglig genom att bara läsa orden. Det är som riktigt välskriven skönlitteratur, men eftersom det handlar om den direkta verkligheten i varje stad och samhälle blir klumpen i maggropen lite väl tung att smaka på. Dock tror jag det finns en påtaglig risk för okontrollerad snöbollseffekt, att passionen löper amok, att affekten vinner över förnuftet och omvandlar konstruktivt kritisk välvilja till sandlådekastning. Det finns en vits i att, när någonting sådant här fundamentalt påtagligt och viktigt gör sin röst hörd, luta sig tillbaka och ta en passiv ställning för att utvärdera effekten. Inga förändringar kommer över en dag eller över en vecka, och när nu frågan har lyfts och sett dagens ljus går den inte att begrava. Den lever, frodas, men måste få planteras i bördig jord för att kunna växa sig stark. Holka inte ur all dess näring utan skynda långsamt.
6 kommentarer:
Jag tackar för en underhållande och mycket välskrivet inlägg.Din analys är glasklar. Du lever i verkligheten, med oss, bland oss.
Du har min fulla respekt!
Vänligen Eva Wistemar frilans Ssk
Eva, tillika tack för vänlig kommentar. En hel del credit bör jag även ge min fru som är ssk och bidrar till mitt nyanserande. Jag hoppas tillika att nu när frågan är lyft kommer leda till positiva förändringar, det behövs.
Jamen JA ffs; alla dessa somrar som vikarie på "rehab" som i praktiken sommartid befolkades av en kombination av åldrade medicinpatienter som inte fick plats på medicin p.g.a. sommarneddragningarna och långvårds/sjukhems/väljordsjälvpatienter i evig väntan på att någon skulle dö undan så att det blev en plats ledigt på något av kommunens äldreboenden. Fett rehab kändes det att sitta vak hos döende levercancerpatienter, t.ex.
F.ö. är man ju som läkare så dum i huvudet att det är kriminellt om man inte fattar hur beroende man - och patienterna - är av de som sorterar under en på lönelistan.
Tolkia, du vet ju att jag i princip alltid håller med dig när du talar visdomsord.
Det är gott om läkarstudenter som inte fattar. Jag tar den diskussionen jätteofta. När jag själv har varit sjuk är det lättare för då kan jag säga "när si och så hände" var det uskor som hjälpte mig. Innan så var det ju i princip omöjligt att get through.
DrN, har själv träffat på flera stycken. Och deras oförståelse förvånar mig grundligt. Varje gång.
Skicka en kommentar