Helgen tillbringades på resande fot tillsammans med storgrabben. Vi klev upp i ottan på fredagsmorgonen, båda leendes från öra till öra. På några få timmar och två flygresor senare hade vi landat på hotellet i Münchens äldre stadsdel Lehel, en mycket charmig del av staden med gamla byggnader, överdådig arkitektur och smala gränder. Till fots utforskade vi överklassens bländande prålighet längs Maximilanstraβe utsmyckad i pingvinkostymer, pälsar och diamanthalsband bland Chanel, Jimmy Choo, Cartier, Giorgio Armani och Ralph Lauren. Väl förbi den extrema flärden ankom vi till den mer normala delen av världen där vi botaniserade bland frukt- och grönsaksstånd innan vi hamnade på ett italienskt ställe där jag åt pizza och storgrabben pasta bolognese.
Lördagen var en heldag på fantastiska Hellabrunn Tierpark. Djur från hela världen i naturliga habitat vilket får varenda djurpark jag hittills sett att skämmas. Vackert, naturligt, rofyllt. Efter välbehövlig vila innan middag fick storgrabben genomgå ett eldsprov i tålamod (vilket han passerade med bravur och dånande applåder) då hans pappa ville äta middag på franska Les Cuisiners. Här åts det pilgrimsmusslor på rödbetsbädd, ankbröst med sparris och den godaste chokladfondant jag någonsin smakat. Storgrabben högg in på entrécôte. Tack, Jean-Marc.
Söndagen var en hel förmiddag i Englischer Garten med sol, glass, lek och bus i flera timmar innan en krasch i hotellsängen för några ögonblick av horisontal position följt av vad som skulle komma att utvecklas till en l-å-å-å-n-g kväll dirigerad av Bon Jovi. Vi möter upp Sebastiaan, Terry och Dominik utanför en intressant institution under namnet Hofbräuhaus. Jag säger det att om ni aldrig sett ett riktigt tyskt ölhus är detta något av en sight for sore eyes. Lederhosen, hattar, fjädrar och större än en ordentlig teater. Vi insåg fort att detta var lite väl tyskt för vår smak och istället blev en uteservering av lugnare slag vår melodi för dryckjom, mat, prat och skratt. Låt mig förtydliga att om en grupp asiatiska tjejer kommer och ber Seb ta en bild på dem så kommer det bli intressant. Istället för "say cheese" eller "smile" så kläcker han ur sig "now everybody say 'penis'". Gapflabb för att summera. Därefter behövs inte mycket ord. Tänk 75.000 människor på Olympiastadion, tänk ett av världens just nu största band, tänk fantastiska melodier, tänk körsång av 75.000 människor. En upplevelse att sent, ja aldrig, glömma. Bara se själva.
Lördagen var en heldag på fantastiska Hellabrunn Tierpark. Djur från hela världen i naturliga habitat vilket får varenda djurpark jag hittills sett att skämmas. Vackert, naturligt, rofyllt. Efter välbehövlig vila innan middag fick storgrabben genomgå ett eldsprov i tålamod (vilket han passerade med bravur och dånande applåder) då hans pappa ville äta middag på franska Les Cuisiners. Här åts det pilgrimsmusslor på rödbetsbädd, ankbröst med sparris och den godaste chokladfondant jag någonsin smakat. Storgrabben högg in på entrécôte. Tack, Jean-Marc.
Söndagen var en hel förmiddag i Englischer Garten med sol, glass, lek och bus i flera timmar innan en krasch i hotellsängen för några ögonblick av horisontal position följt av vad som skulle komma att utvecklas till en l-å-å-å-n-g kväll dirigerad av Bon Jovi. Vi möter upp Sebastiaan, Terry och Dominik utanför en intressant institution under namnet Hofbräuhaus. Jag säger det att om ni aldrig sett ett riktigt tyskt ölhus är detta något av en sight for sore eyes. Lederhosen, hattar, fjädrar och större än en ordentlig teater. Vi insåg fort att detta var lite väl tyskt för vår smak och istället blev en uteservering av lugnare slag vår melodi för dryckjom, mat, prat och skratt. Låt mig förtydliga att om en grupp asiatiska tjejer kommer och ber Seb ta en bild på dem så kommer det bli intressant. Istället för "say cheese" eller "smile" så kläcker han ur sig "now everybody say 'penis'". Gapflabb för att summera. Därefter behövs inte mycket ord. Tänk 75.000 människor på Olympiastadion, tänk ett av världens just nu största band, tänk fantastiska melodier, tänk körsång av 75.000 människor. En upplevelse att sent, ja aldrig, glömma. Bara se själva.
Med en tidig måndagsmorgon och presumtiv smidig resdag hem utvecklades till en resdag from hell av mången anledningar som flygplansbyten, terminaländringar, lågt blodsocker, förseningar, trött barn, trött pappa, resväskor i baklås med mera(!) kom vi oss så äntligen hem och så jag fick en möjlighet att, utöver krama de hemmavarande barnen, säga grattis på 2-åriga bröllopsdagen till min fantastiska fru. Hemma hade hon dukat upp tre-rätters middag vilket var så behövligt för att sudda bort delar av resdagens tunga yttringar. Hon är min klippa och mitt bättre samvete, mitt stöd och min bästa vän. Livet utan henne vore bara hälften värt. Nu bomull. Nästa hållplats, läder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar