19 juni, 2011

Jimmy Shoes busted both his legs, trying to learn to fly

"The street-lights buzz as the cars roll by, my shoes will keep walking while I'm staring at your window with a suitcase in my hand. Right here, where the streets have never had a name I want nothing more than for the dust cloud to disappear, feel the sunlight on my face. As ever to keep on moving, no reason has in time of times been more about the time to move on than now.
Consider life as a highway, name a place and I'll be there, bags packed and I'm out of here to that destination anywhere; California, Hollywood Hills or wherever there will be sand in my shoes. From the place with roads where cars never stop going through the night to real life where you can watch the sunset. That simple desire to come what may when you fly away to somewhere you're not alone. With the speed of sound I look up at night, planets moving at the speed of light. Such days as these the stars are never out of reach. So go where every little thing, even the iridescent starlight, has found a home - the big man's squandered jungleland."


Texten ovan är baserat på sångtexterna till blandbandet Travelocity och utgör ett soundtrack med för mig en icke helt irrelevant betydelse. Likt planen att nästa år skall innebära början till slutet på en lång epok då en kappa skall skrivas och kulminera i en disputation, skulle jag likväl kunna skriva en målande historia om det fantastiska med att resa. Världen har så många för mig ännu oupplevda hörn, och varje pusselbit av någon annans vardag utgör ett magiskt ögonblick i mitt. Intrycken, som målar min retina. Dofterna och smakerna som väver sig in och ut där jag flanerar i egen takt, gata upp och gata ner i städer, byar och landsbygd. Beskådar, lägger på minnet, tänker "det här måste jag komma ihåg" men glömmer fort när nya intryck sveper bort logiken. Planer görs men tiden spelar spratt, satta ur spel, men blir ändock av på sitt egna sätt. Med resandet kommer det oväntade, det underbara fantastiska, som kontrapunkterar harmonin och skapar en dimension över den normalt spelade vardagssskalan. Jag kan ta med allt hem, hela rikedomen av intryck i min ryggsäck av minnen. Nyligen Tyskland, i sommar bara Sverige, sedan Kalifornien. Ty resandet till trots och hur mycket jag än älskar denna perfekta ynnest av livet finns inget bättre än att komma hem. Hem till rötter, hem till det vana, hem till hjärtgropen.

2 kommentarer:

Jessica sa...

Ja, doktoranden, precis så som du så vackert beskriver, precis PRECIS så är det. Vi reser så på samma sätt! Jobbar nu på att fylla ryggsäcken med minnen, intryck, så mycket att det känns bra igen att åka hem, hem till hjärtgropen...

Fredrik sa...

Jessica, fyll den till bredden med fantastiska minnen, upplevelser och rikedomar. Och varje gång den tråkiga gråa, regniga och tråkiga vardagsvärlden gör sig alltför påmind, lyft på locket och minns.