Varför började jag skriva här?
Av vilken anledning?
Jag går tillbaka till ett vårfyllt maj för drygt tre år sedan och läser vad jag nu inser var ett helt annat syfte än vad som existerar idag. Då fanns så många frågetecken vilket idag mestadels alternerar mellan utropstecken och punktering. Punkt. Det där lilla tecknet som sätter stopp för endera sak och begynnelsen för något nytt, med förutsättningen att punkten efterföljs av en versal och gemener. Då hade jag en dödssjuk mamma, en oviss yrkesmässig framtid, en familjesituation av annat slag och mått. Idag har jag inte längre en dödssjuk mamma utan en död, vilket är en bättre tillvaro ty cancersmärta är bland det värsta jag som anhörig upplevt. Jag har nu en yrkesmässig framtid som är ingenting mindre än lysande ljus och fyller mig med välbehag. Jag har en familjesituation som är nästintill perfekt och helt i sin ordning med både tuvor och öppna plana fält.
För tre år sedan hade jag ett så starkt behov av att få uttrycka mig om allt som livet kastade min väg, ett eget rum där jag kunde skriva vad jag än kände utan hinder eller begränsningar. Det krävde en anonymitet och ett forum där inga texter kunde föreläggas tabun. Därför föddes Doktorandtankar i en period av till kanske större del självhävdelse än äkta ödmjukhet. Att starta upp en liten skrivarverkstad efter att under ett antal föregående år skrivit en av detta lands större tränings- och inspirationsbloggar var ett stort mått av kapitelvändande. Från läsarantal med fyrsiffriga belopp vissa dagar var det inget lätt beslut att rakt upp och ned lägga det på hyllan helt utan förvarning. För mig kändes det bara i kroppen, i varje fiber, att tiden var kommen för förändring. När det skiftet ägde rum skrev jag i mitt första inlägg här att "denna blogg är tänkt att vara något av en resa längs den (åsyftande till livet) vägen av hinder, utmaningar, vinster, förluster, svett, tårar och glädje." Det syftet har den uppfyllt mer än väl. Hinder i massor, utmaningar likaså, vinster rikare än gators guld, förluster bara döden tar ifrån en, svett i litervis, tårar som sprungit ur både glädje och tiofaldigt andra epitet.
Jag har kommit att trivas ganska gott under mitt epitet Doktoranden dessa år, även om väldigt många ändå vet vem jag egentligen är ty flera läsare är personliga vänner i min närhet. Det kan nog upplevas lite som en skådespelare gör vid antagandet av en roll. Man tar delar av sig själv och förgyller den karaktär som ska gestaltas. I mitt fall är karaktären och jag densamma, med skillnaden att karaktären kan uttrycka sig med formuleringar och sätt som i flera fall varken är socialt accepterade samt med en lätthet kunna förmedla ut tankar och funderingar som sällan till aldrig yttras i vardagligt tal mellan människor om inte en synnerligen djup vänskap redan föreligger.
Alla de texter som skrivits under årens lopp är många. De berättar så många historier och delar ur min tillvaro att de numera bara är en förlängning av mig själv. Där jag befinner mig finns texten, den skrivs i mitt huvud och innan ens den första tangenttryckningen finns texten redan där. Textskaparen är Doktoranden och Doktoranden är jag. En och samma. Vad det leder mig till att fundera över är om mitt skrivande går i cykler; att alla de olika texterna i de olika bloggarna helt sonika är korta kapitel i en imaginär bok? Att varje blogg är sin egen bok? Är det verkligen så förutsägbart att jag som människa delar upp mitt liv i perioder om tre år? Ty den första "boken" skrevs i tre, Doktorandtankar har skrivits i tre, ska mitt stora fotoprojekt också vara i tre? Triss? Är det med tre års mellanrum jag vänder blad och börjar skriva på nya kapitel i mitt liv? Är det därför mina tre barn är födda med tre års mellanrum? Nåja, det går att läsa in hur mycket som helst i slumpens mest fantastiska utfall så allt blir till en kakofoni av astrologi. Det är inte mitt syfte, utan det tänkta syftet innan jag ens började se svarta versaler, gemener och punktering i detta bloggfönster var huruvida denna skrivarverkstads vara skall gå till att icke vara.
Vad jag insett under skrivandets gång är att Doktoranden som karaktär har ändrats så mycket från vad den initialt var. Den har drivits framåt, utvecklats och förändrats. Jag trivs för mycket för att lägga den karaktären på hyllan, den har blivit en del av mig som jag trivs så bra med. Den kan berätta historier, tankar, yttra funderingar och säga lite knäppa saker som inte alltid behöver följa logiska resonemang och därmed vara lite vridet. Men jag har insett att den karaktär jag en gång skapade numer är död. Begraven. Borta. Och med mitt fotograferande i mitt andra projekt så faller just de karaktärsdragen bort ur Doktoranden, just precis som att vara pappa är någonting jag hädanefter bara vill vara i verkliga livet. De historier som därmed kommer föreligga här är om tillvaron som doktorand och läkarkandidat. Alltid som ett mixtape.
Av vilken anledning?
Jag går tillbaka till ett vårfyllt maj för drygt tre år sedan och läser vad jag nu inser var ett helt annat syfte än vad som existerar idag. Då fanns så många frågetecken vilket idag mestadels alternerar mellan utropstecken och punktering. Punkt. Det där lilla tecknet som sätter stopp för endera sak och begynnelsen för något nytt, med förutsättningen att punkten efterföljs av en versal och gemener. Då hade jag en dödssjuk mamma, en oviss yrkesmässig framtid, en familjesituation av annat slag och mått. Idag har jag inte längre en dödssjuk mamma utan en död, vilket är en bättre tillvaro ty cancersmärta är bland det värsta jag som anhörig upplevt. Jag har nu en yrkesmässig framtid som är ingenting mindre än lysande ljus och fyller mig med välbehag. Jag har en familjesituation som är nästintill perfekt och helt i sin ordning med både tuvor och öppna plana fält.
För tre år sedan hade jag ett så starkt behov av att få uttrycka mig om allt som livet kastade min väg, ett eget rum där jag kunde skriva vad jag än kände utan hinder eller begränsningar. Det krävde en anonymitet och ett forum där inga texter kunde föreläggas tabun. Därför föddes Doktorandtankar i en period av till kanske större del självhävdelse än äkta ödmjukhet. Att starta upp en liten skrivarverkstad efter att under ett antal föregående år skrivit en av detta lands större tränings- och inspirationsbloggar var ett stort mått av kapitelvändande. Från läsarantal med fyrsiffriga belopp vissa dagar var det inget lätt beslut att rakt upp och ned lägga det på hyllan helt utan förvarning. För mig kändes det bara i kroppen, i varje fiber, att tiden var kommen för förändring. När det skiftet ägde rum skrev jag i mitt första inlägg här att "denna blogg är tänkt att vara något av en resa längs den (åsyftande till livet) vägen av hinder, utmaningar, vinster, förluster, svett, tårar och glädje." Det syftet har den uppfyllt mer än väl. Hinder i massor, utmaningar likaså, vinster rikare än gators guld, förluster bara döden tar ifrån en, svett i litervis, tårar som sprungit ur både glädje och tiofaldigt andra epitet.
Jag har kommit att trivas ganska gott under mitt epitet Doktoranden dessa år, även om väldigt många ändå vet vem jag egentligen är ty flera läsare är personliga vänner i min närhet. Det kan nog upplevas lite som en skådespelare gör vid antagandet av en roll. Man tar delar av sig själv och förgyller den karaktär som ska gestaltas. I mitt fall är karaktären och jag densamma, med skillnaden att karaktären kan uttrycka sig med formuleringar och sätt som i flera fall varken är socialt accepterade samt med en lätthet kunna förmedla ut tankar och funderingar som sällan till aldrig yttras i vardagligt tal mellan människor om inte en synnerligen djup vänskap redan föreligger.
Alla de texter som skrivits under årens lopp är många. De berättar så många historier och delar ur min tillvaro att de numera bara är en förlängning av mig själv. Där jag befinner mig finns texten, den skrivs i mitt huvud och innan ens den första tangenttryckningen finns texten redan där. Textskaparen är Doktoranden och Doktoranden är jag. En och samma. Vad det leder mig till att fundera över är om mitt skrivande går i cykler; att alla de olika texterna i de olika bloggarna helt sonika är korta kapitel i en imaginär bok? Att varje blogg är sin egen bok? Är det verkligen så förutsägbart att jag som människa delar upp mitt liv i perioder om tre år? Ty den första "boken" skrevs i tre, Doktorandtankar har skrivits i tre, ska mitt stora fotoprojekt också vara i tre? Triss? Är det med tre års mellanrum jag vänder blad och börjar skriva på nya kapitel i mitt liv? Är det därför mina tre barn är födda med tre års mellanrum? Nåja, det går att läsa in hur mycket som helst i slumpens mest fantastiska utfall så allt blir till en kakofoni av astrologi. Det är inte mitt syfte, utan det tänkta syftet innan jag ens började se svarta versaler, gemener och punktering i detta bloggfönster var huruvida denna skrivarverkstads vara skall gå till att icke vara.
Vad jag insett under skrivandets gång är att Doktoranden som karaktär har ändrats så mycket från vad den initialt var. Den har drivits framåt, utvecklats och förändrats. Jag trivs för mycket för att lägga den karaktären på hyllan, den har blivit en del av mig som jag trivs så bra med. Den kan berätta historier, tankar, yttra funderingar och säga lite knäppa saker som inte alltid behöver följa logiska resonemang och därmed vara lite vridet. Men jag har insett att den karaktär jag en gång skapade numer är död. Begraven. Borta. Och med mitt fotograferande i mitt andra projekt så faller just de karaktärsdragen bort ur Doktoranden, just precis som att vara pappa är någonting jag hädanefter bara vill vara i verkliga livet. De historier som därmed kommer föreligga här är om tillvaron som doktorand och läkarkandidat. Alltid som ett mixtape.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar